Historia

Redan de gamla grekerna...

Människan har nyttjat hästen som riddjur sedan 1400-talet f.Kr. Det är 3 500 år sedan. Syftet med ridningen, hästraser och utrustning må ha förändrats, men det grundläggande förutsättningarna har inte förändrats. Hästen är och har alltid varit större, starkare och snabbare än människan. Därför kan vi fortfarande lära mycket av forna tiders ryttare. Av förklarliga skäl finns inga skrivna manualer bevarade från 1400-talet f.Kr. Det är först när tryckkonsten uppfanns på 1400-talet e.Kr. som vi har flertalet böcker om hästar och ridning. Det finns ett tidigare komplett manuskript bevarat. Kring 360 f.Kr. skrev greken Xenophon den första (i alla fall den första bevarade) boken om klassisk ridning.

Mycket av det som Xenophon skrev om är sådant som är aktuellt än idag. Bla skriver han om sådana saker som hur man väljer den häst man ska köpa, vikten av att inte vara arg när man hanterar hästen (specielt inte den unga hästen), toleransträning (dvs vänja hästen vid nya saker, ljud, flaggor, trummor m.m.) och den lodräta sitsen. Något som dock har förändrats sedan Xenophons dagar är vilka liknelser vi människor använder för att beskriva vad ridning är. Den moderna tanken att hästen är en ångmaskin där ryttarens ben pumpar upp energi i hästkroppen och händerna sedan dirigerar denna energi kunde ju omöjligt uppstå hos Xenophon av den enkla anledningen att ångmaskinen inte skulle uppfinnas förrän drygt tusen år senare!

Kungliga perionden

Ridningen historia förklarar även varför moder ridning ser ut som den gör. Före Franska Revolutionen (slutet av 1700-talet) var dressyr av hög klass (s.k. haute école) något som kungafamiljen och adeln ägnade sig åt. Kungens ridlärare var en hästmästare som även var kungens livvakt och diplomat. Att vara duktig på hästar var alltså mycket högt uppskattat! Som ridlärare åt kungen och adeln hade man tillgång till mycket högt utbildade hästar och man undervisade en elev åt gången. Vanligt var att eleven till att börja med fick lära sig att sitta korrekt till häst. Man satte upp eleven på en häst som fick göra piaff till dess eleven var för trött att göra något annat än slappna av och därmed finna en bra balans utan att hålla sig fast med muskelstyrka. Mycket tid lades ner på att utbilda känslan i ryttarens hand då handen var den främsta hjälpen för att styra och kontrollera hästen. Den fortsatta utbildningen kunde sedan ta upp till 10-15 år, först på välutbildade hästar och sedan på yngre och slutligen mer svårridna hästar.

I slutet av 1700-talet var det Frankrike som var centrum för klassisk ridning och dit man sökte sig för att som adelsman få en bra ridutbildning. Detta medförde att i samband med Franska revolutionen så försvann mycket av kunskapen kring klassisk ridning och träning av hästar. Det blev så eftersom det som var duktiga på hästar också stod nära adeln eller var adelsmän själva och många av dem avrättades eller gick i lands flykt under revolutionen.

Militären dominerar

Efter Franska revolutionen togs ridutbildningen över av tränare och instruktörer med nya mål. Istället för att utbilda en elev i taget under flera år, ville man utbilda många ryttare under kortare tid. En drivkraft till det var att Napoleon på 1800-talet ville få fram ryttare till kavalleriet. Det system som då konstruerades byggde på att den sämst lämpade instruktören på 3 månader skulle kunna lära en grupp unga män, där den med minst naturlig färdighet för ridning skulle delta i och överleva ett slag. Det var alltså inte fråga om några finesser i ridningen. Då man visste att man inte skulle hinna lära ut hur handen skulle användas konstruerade man ett system där skänkelns uppgift var att motverka det fel som handen skulle göra. För att minska risken att de unga blivande kavalleristerna skulle dra hästarna i munnen (något som de flesta hästar inte gillar), fick de instruktionen "håll händerna stilla". Det är inte heller helt optimalt eftersom de bromasar hästens rörelsemekanik (speciellt i skritt) men hästen vet iallafall var bettet är. Nackdelen med systemet är att hästen blir slö, fördelen med ett sådant system är att hästen blir slö! När man har många ryttare som ska lära sig rida samtidigt är det ingen nackdel om hästarna är lite loja. Syftet med utbildningen var att få fram ekipage som kunde delta i strider. I en stridssituation där kavalleriet rör sig som grupp, och där folk och hästar dör till höger och vänster kommer framåtbjudningen hos hästen inte vara ett problem (hästen har ju en inre motivation att följa flocken oavsett vad ryttaren gör).

Idag: en salig soppa

Dagens ridning bygger på en mix idéer som härstammar från 1700-talets "kungliga" ridningen och 1800-talets militära ridningen. Ridning som sport och fritidsnöje växte fram i Sverige i mitten av 1900-talet. Då var det vanligt med militärer som ridlärare. Nu var det inte så enkelt att ”militär ridning” bara innebär den ridning där man använder hand och skänkel samtidigt. I det militära (utomlands såväl som i Sverige) har man hela tiden lärt ut ridning baserat på båda traditionerna. Den gemene soldaten fick den korta ridutbildningen där hand och skänkel används samtidigt, medan officerarna lärde sig att rida enligt de klassiska principerna där handen är den främsta hjälpen. Tyvärr verkar modern tävlingsdressyr idag främst baseras på den ridning där hand och skänkel används samtidigt. Brist på skolning av ryttaren, och brist på respekt för hästen visas tex genom användandet av "pull-back-nosgrimmor", hästar som går bakom hand och passinslag i samlad skritt. En av den klassisk ridningens grundprinciper är att hästen ska kunna tugga lite lätt på bettet, samt kunna svälja saliv. En hårt åtdragen nosgrimma hindrar detta. En nosgrimma ska inte spännas hårdare än att två fingrar får plats på höjden mellan nosgrimman och näsbenet.

Med dagens stora utbud av ridstilar är det upp till var och en att välja om du vill följa klassiska principer eller inte. Det är inte tävlingsform, ridstil, utrustning eller kläder som avgör ifall du sysslar med klassisk ridning eller inte. Oavsett vilken gren/ridstil som tilltalar dig, så är det HUR du väljer att umgås med och träna din häst som avgör ifall du sysslar med klassisk ridning eller inte.