Vad är klassisk ridning?

Bilderna på denna sidan är hämtade från Sustainable Dressage.

Den klassiska ridningen hämtar sina principer från 1500- och 1600-talet. Här är tygeln den primära hjälpen, inte skänkeln. Ryttare behöver endast kunna tre tygelhjälper för att kunna utföra rörelser så som galoppombyten, piaff, passage och piruetter. Dessa tre är halvhalt, direkt och indirekt tygel. Ryttaren kontrollerar hästen genom sin kroppshållning. Viktiga ledord för ryttarens kroppskontroll är avslappning, följsamhet och lösgjordhet i lederna ländrygg, höft, knä och fotled.

Den ridning som idag lärs ut vid de flesta ridskolor och som är grunden för den form av dressyr man tävlar i bygger på idéer från 1800-talet. Det var då idéen att hästen kan jämföras med en ångmaskin fördes fram. Man sa att ångmaskinen, dvs. hästen, får kraft av ryttarens skänklar. Ryttarens hand tar emot och dirigerar denna kraft. Skänkel och hand används alltså samtidigt. Eftersom skänkeln gasar och handen bromsar skapar detta ridsätt spänningar hos ryttare och häst. Som ryttare tror man att man måste ha starka armar och ben för att kunna rida och kontrollera sin häst. Inget kunde vara mer fel.

Klassisk ridning kan man träna på ett ordinarie tränsbett. När häst och ryttare behärskar grunderna kan man gå vidare till kandar och därefter blankt kandar (endast stång) om man så vill. Detta kräver att ryttaren utvecklat kontroll av och känsla hos sina händer, och självklart en balanserad, avslappnad sits. Ett sätt att redan från början träna sin hand är att rida helt utan eller med en löst sittande nosgrimma. Om hästen gapar är det antagligen för att ryttarens hand är hård och orsakar smärta i hästens mun.

Du kan läsa mer i följande tre artiklar: Fokus på ryttaren (590 kB), Fokus på hästen (102 kB) och Fokus på unghästen (1,17MB). Samtliga är PDF-filer.