Från då till nu

Min väg fram till den jag är idag som ryttare och (häst-)människa har varit lång och krokig. Min mor har berättat att hon satte upp mig på en häst första gången jag var 2 år. Naturligtvis kommer jag inte ihåg något av detta, men avskräckt blev jag inte. Jag fick inte börja på den närliggande ridskolan förrän jag fyllt 8 eftersom man sa att mina ben var för korta?! Jag kommer än idag ihåg hur jag längtade efter att få börja rida! Sen dess har ridit regelbundet. Till en början ett par år på ridskola, senare som skötare och medryttare på privathästar.

Min storasyster och mamma har också ridit hela tiden och gör det fortfarande. När jag var 16 år köpte mamma vår egen första häst. Han hette Rebus xx och var 4 år gammal och kunde ingenting. Jag var lite besviken för jag ville ha en läromästare som jag kunde tävla på och det var ju inte Rebus xx. Han var sadeltam men inte mycket mer. Mammas val att köpa just Rebus xx var att han låg och sov i boxen första gången vi hälsade på honom. "Han verkar lugn" sa mamma, "honom tar vi". Naturligtvis fick han genomgå en veterinärbesiktning och även om jag i efterhand inte ångrar att vi köpte Rebus xx så är det inte så jag idag rekommenderar att ett hästköp ska gå till!

Rebus xx var kvar i familjens ägo tills han avled 21 år gammal. Nog blev han en läromästare alltid, men inte så som jag hade föreställt mig det hela. Jag är inte vad man skulle kalla en naturlig ryttare eller "hästviskare", jag har fått lära mig den hårda vägen med mycket tankemöda. Min syster är en mycket bra ryttare från födseln, vilket kan vara nog så frustrerande då hon kan säga "det är bara å rid" och jag bara inte kan få till det lika bra som hon. Men det var då det. Visst har vi olika starka sidor men bra ryttare är vi båda två.

Jag har alltså fått min första ridutbildning på ridskola, senare även av olika privatinstruktörer i hoppning och dressyr. Det här var en mycket frustrerande tid, visst utvecklades Rebus xx och jag men inte på det sätt som jag skulle vilja. Det var mycket drag och slit, jag var ofta blöt av svett efter ett ridpass men det var inte Rebus xx. Ofta fick jag höra kommentarer som "nu har han ljugit för dig igen", "sätt honom på plats", "låt honom inte komma undan", "han gapar, dra åt nosremmen!". Det var många gångar jag var så upprörd efter jag ridit att jag åkte hem och grät. Men jag slutade inte rida, även om det var nära.

Eftersom Rebus xx saknade "talang" för dressyr började jag träna och tävla distans istället. Då kunde jag bara vara ute i skogen och ha det trevligt med honom istället för att slita och dra. Här "räckte" det att han höll tempo, gångart och riktning som jag ville (vilket inte alltid är så lätt på ett fullblod i kondition med massa andra pigga och glada hästar runtomkring...), var han valde att placera huvudet var hans sak. Han fick ta ansvar för sina fötter och sin balans. Tillsammans har Rebus xx och jag genomfört 13 godkända distansritter (på 16 starter) på totalt 780 tävlingskilometer. Om inte annat så blev jag i all fall sadelvan :).

Min syster började intressera sig för western och horsemanship vid den här tiden. Även jag red för olika westerntränare, och även om det var roligare än att rida för en dressyrtränare som sa åt mig att hålla i och gasa på samtidigt, så kom vi inte vidare i Rebus xx utveckling. Galoppombyten var ett sådan stopp. Ingen tränare jag red för då, det må vara hopp, dressyr eller western kunde lära mig, eller min syster, och Rebus xx att göra byten.

När Rebus xx var 17 år gammal och pensionerad från distans, kom jag i kontakt med Craig Stevens. Jag var lite tveksam till hur mycket han egentligen kunde, men ju längre jag tränar för honom desto mer inser jag att han kan! Jag har aldrig tidigare mött en person som är så beläst och kan förklara hur och varför man ska göra på ett visst sätt. Innan Rebus xx gick bort hade han lärt sig både galoppombyten och piaff. Inte illa för en så gammal häst! Och med handen på hjärtat, Rebus xx kunde dessa rörelser långt tidigare... Var han bara motiverad så kunde han både det ena och det andra. Det var ju jag som inte visste hur jag skulle göra. Men nu vet jag! Och det funkar inte bara på Rebus xx. Alla hästar som tränas enligt de klassiska principerna kan, efter sina förutsättningar, göra rörelserna från den högre skolan.

2003 tillbringade jag hela året på Craig Stevens gård i Seattle i USA som arbetande student. Craig driver National School of Academic Equitation (NSAE) i Seattle. Under mitt år där fick jag möjlighet att utveckla min egen ridning och gå som instruktörselev. Mitt stora intresse för böcker fick också sitt lystmäte då jag hade fri tillgång till skolans bibliotek med över 450 titlar bara om hästar!

Sommaren 2004 lämnade tyvärr Rebus xx jordelivet för att ströva på de evigt gröna ängarna. Samma sommar kom Pargon ox (född 1995) genom en slump till familjen. Min syster var med och red honom när han var 9 år. Pargon ox är alltså en fd "problemhäst". Idag tar han min mor på härliga turer i skogen, och naturligtvis min lärare även om det är jag som tror att jag håller på att utbilda honom. 2008 köpte jag min första helt egna häst, det blev en 11-årig connemara om 157 cm som går under namnet Hagens Yeats. Honom rider jag på kursen för Philippe Karl, och han tjänar även sitt eget levebröd som min sitsträningshäst. Läs mer här ».